Nightmare

I'm living a nightmare

Ja, just nu så känns det som att jag befinner mig i en konstant mardröm.

Jag vet vad jag har. Är fullt medveten om att jag har världens bästa, finaste, snällaste, underbaraste och vackraste make. Jag är medveten om att jag har vänner, jobb, ett eget hem och mat att ställa på bordet.
Jag vet att jag har pengar på kontot, böcker i bokhyllan, papper att skriva på (även en penna att skriva med), kläder att sätta på kroppen.
Jag har en säng att sova i, en soffa att sitta i (ibland somnar jag där också), en (bortskämd) kanin med eget rum och kaffe på morgonen.

Som sagt, jag vet vad jag har.

Jag vet även vad jag INTE har. Och jag skulle vara villig att byta ut allt utom Maken, huset, pengarna och maten för att få det jag önskar mig mest i hela världen. Jag skulle mer än gärna sitter på golvet, lagar mat över en tändsticka och låter bli att sova i 20 år, för att få det där lilla extra.

Det har nu gått över ett år sedan jag och Maken var och drog igång cirkusen för att få barn. Ett år. Ett helt resultatlöst år. Känns inte som att jag ens är någon enstaka centimeter närmare att bli mamma och få se Maken bli pappa.
Ett år med samtal fram och tillbaka, undersökningar, kaloriräknande, tårar, ilska, registrering av allt mellan himmel och helvete och inget resultat.
Ett år, då jag har kämpat med att gå ner i vikt, fått höra att det är mitt fel, jag är (var) för tjock, sett min insida på bildskärm, genomgått undersökningar som bokstavligen varit en ren tortyr.
Ett år, 18 kg lättare, -6.8 i BMI, 35 cm mindre, men ändå inget resultat.

Jag har alla förutsättningar. Men fortfarande inget resultat. Jag kämpar, dag och natt. Jag drömmer mardrömmar, jag gråter, jag skriker, jag tänker, jag planerar.
Men jag får fortfarande inte ge min älskade Make glädjen att bli pappa. Jag får fortfarande inte min högsta önskan uppfylld.

Mardrömmen fortsätter. Jag kämpar på. Jag tänker inte ge upp.
Just nu tycker jag bara att allt är väldigt jobbigt.