Sagan om mig och mitt diskbråck

Hej på're

I måndags var jag hos läkaren och fick svar på röntgen.

Jag har diskbråck.

Och inte vilket diskbråck som helst. Det är nämligen så att den lille rackaren har krypit så långt ut att det, bokstavligen, hänger halvvägs ned på 5 ländkotan.
Jag är begåvad med ett långt diskbråck (kul att det finns något som är långt på mig).

Åt detta kommer ingenting att göras. Läkaren var ytterst skeptiskt till att jag skulle bli hjälpt av en operation, så det skiter vi i.
Jag har ju blivit bättre, även om jag inte är bra.

Från början fick jag diagnosen Lumbago-ischias höger.
I korta drag så innebär det ryggskott. Man kan säga att det är en slaskdiagnos som folk med ont i ryggen får, när man inte kan (orkar) gräva vidare i vad som faktiskt är fel.

Men ja, jag krävde en magnetröntgen och det visade sig ju vara en aning värre än så.
Jag är ju inte direkt glad för mitt diskbråck, men jag är rätt nöjd med att jag hade rätt.
Ibland ska man helt enkelt inte ge sig.

Ja, sen var han ju tvungen att påpeka min vikt. Men försök förklara för en ortoped (fördomsfullt jag vet) att det mesta av ens tjockhet kommer från en gynekologisk sjukdom...

Hur som haver så har jag numera ett långt diskbråck. Jag har bestämt mig för att döpa det till Astrid. Tyckte det passade.
Jag och min kompis Astrid. Hon är ju inte den bästa polaren jag har, men vad ska man göra? Hon hänger mig i röven som ett dåligt plåster. En vacker dag kommer hon ha skrumpnat ihop ochjag tänkter inte sakna henne.
Bara hoppas på att jag slipper hennes lika irriterande kusin Hjördis...

Ja, där har du sagan om mig och mitt diskbråck Astrid.

På återseende
Puss på're

Bild
1. Efter mycket letande så hittade jag en bild som överensstämmer ganska bra med min röntgenbild på Astrid.