Hoppets stjärna

Igår tändes det lilla ljuset i tunneln. Helt otroligt hur ett telefonsamtal kan resultera i att 65% av alla stenar faller av ens axlar.
Ja, jag pratar självklart om kampen om barn.

Bakgrund:
I februari 2011 så blev det lite krångel med mina p-piller. De försvann. De var restnoterade ÖVERALLT. Jag valde helt enkelt att faktiskt sluta med dem.
Jag har alltså snart inte haft några preventivmedel, på 3 år.

I juni 2012 så var jag och Maken iväg och träffade läkare på Kvinnomottagningen första gången. Det enda jag fick lära mig av det besöket var att jag var tjock (läkare har en viss förkärlek till att vilja berätta det för mig). Jag behövde gå ner MINST 10 kg innan de ens tänkte göra något, och då menar jag verkligen att de vägrade göra allt! Inte ens en vanlig undersökning gjordes.
Jag började i alla fall sakta gå ner i vikt. Nu sitter jag 1 och ett halvt år senare och är över 20 kg lättare.
Men inte 14 har vi fått någon bebis för det (fick ju även höra att om jag "bara" gick ner i vikt så skulle allt lösa sig).
Missförstå mig rätt, jag tycker väldigt mycket om vår läkare. Hon är hur gullig som helst. Hon har bara väldigt dumma riktlinjer att gå på.
Hur som haver, 28 juni 2013 var jag iväg och gjorde ultraljud på mina äggstockar. Jag tänker inte gå in på närmare detaljer, men om du absolut vill veta, så försök pressa en 2 liters PET-flaska genom ett sugrör. Då får du en ganska klar bild av hur det kändes.
Läkaren kom i alla fall fram till att det såg ut som det skulle, och jag hade passage. Det var ganska trevligt att höra efter den misshandeln.
(Nu vill jag trycka in att i dessa stunder är det sjukt orättvist mellan man och kvinna, bara så du vet)
Okej, vi går vidare. Juli kom, augusti kom (även faktiskt en mens), september, oktober, november, december. Och nu gör jag inte en resumé av månader, utan jag berättar faktiskt hur det var. Inget hände ju! Ingenting alls...
I oktober så ringde jag åter till Kvinnomottagningen. 1 mens efter den tortyren, det tyckte jag var snål utdelning. Jag fick en telefontid i december... Ja, det var lite hopp som dog då. Det är absolut inte vår läkares fel. Vi behöver nog gå högre upp för det. Men nu är det inte brister i politiken jag pratar om (det kan vi ta en annan gång).
Det är min och Makens kamp för barn.
Ja, när jag väl lyckades prata med läkaren (det blev även tekniska problem, just den dagen av alla dagar på året), så blev hon bekymrad över att jag bara hade haft en mens. Jag fick tabletter utskrivet som helt enkelt skulle dra i gång den. Ja, mensen kom, men ägglossning uteblev (kollat genom blodprov förra veckan).

Nu:
Igår kväll så ringde läkaren. Det var då jag fick veta att ägglossningen hade uteblivit. Hon kommer skicka en remiss till Örebro, så vi kan få ytterligare hjälp. Och då är det IVF (provrör) som gäller. FAST! Under tiden som kommer nu närmast, så kommer jag att få hormonstimulerande tabletter (Pergotime), för att se om det kan ge resultat. Jag fick åter utskrivet tabletter som ska dra igång mens, så jag kan börja med Pergotime.
Jag satt här igår, och kände hur hela jag blev lättare. De första minuterna efter samtalet så mer eller mindre stirrade jag bara rakt fram. Jag kände mig så lättat. Jag har stirrat in i den här jäkla tunneln i över ett och ett halv år, och nu ÄNTLIGEN har ljuset tänts längst bort i slutet. Vi är på väg. Jag är fullt medveten om att jag inte kan sätta allt hopp på Pergotime, men fungerar inte det, så kommer det finnas en remiss i Örebro för oss. Vi har hjälpen framför oss.

Så nu är det bara (använder ordet i dess absolut friaste mening nu), att vänta och hoppas. Jag kommer hämta ut de tabletter jag behöver ha idag, och sen så...eh, jag ska inte gå in på detaljer.

Tack för att du följer med på vår resa. Och tack för allt stöd du ger. Jag ser verkligen ljuset i tunneln nu, och det känns så himla skönt. Vi kommer besegra det svarta!
Löv U Alla
Över and out