Klockan är straxt sju på tisdagsmorgonen. Jag vaknade i ren panik klockan 6. Panik över smärtan i magen. Idag är dag 4 efter avslutad kur med Pergotime. Jag berättade sist jag skrev om min lilla goblin som sitter och boxas med min äggledare. Den har bytt ut boxhandskarna till rakblad.
Det hugger och stramar i magen på mig. Hela tiden på höger sida (jag har kommit fram till att höger sida på min kropp har en himla otur). Vissa stunder så gör det så ont i magen på mig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag blir bokstavligt illamående av ren smärta.
För att inte tala om mitt humör! Jag har gråtit så mycket under de senaste två veckorna. Jag är egentligen inte den som gråter i första taget. Jag är den som blir arg istället. Men inte nu. Jag bara gråter hela tiden.
Hela min hjärna känns konstig. Det känns som att någon har bytt ut den mot ett kilo bomull. Jag kan inte tänka! Eller jo, det kan jag. Men det jag tänker är så långt ifrån rationellt, att jag vissa stunder blir rädd för mig själv. Vilket även oftast leder till att jag gråter igen. Jag blir helt fixerad på en tanke, och den släpper inte. Nu är jag ju ganska erfaren vad gäller tankar som kanske inte alltid stämmer med verkligheten, men det här är på en helt ny nivå. Inte ens jag känner igen alla märkliga tankar. Och det känns jättekonstigt.
Igår skulle jag ha jobbat mellan 11.15 till 19.39. Jag gick hem 16.45. Då klarade jag inte mer. Jag hade så ont, och sista samtalet jag tog höll helt på att knäcka mig. Det var inte ett helt ovanligt samtal. Men det gick bara inte. När man är så instabil att man behöver be den i andra luren vänta, enbart för att man behöver gråta, då kanske man gör bättre i att stanna hemma. Mina kära söta arbetskamrater påstod dessutom att jag var likblek. Vilket jag fick bekräftat när jag såg mig själv i spegeln. Jag såg ut att vara direkt hämtad från en bok om Spöket Laban. Tänk dig hans galna moster ungefär. Så ja, jag gick hem. Och kommer vara hemma idag också. Imorgon är jag ledig, och hoppas att jag på torsdag ska ha blivit lite mer lik mig själv igen. Så jag kan gå iväg och jobba.
Jag vet att det låter som att jag klagar väldigt mycket just nu. Vilket jag också förvisso gör. Men jag vet också (långt in i min bomullshjärna) att detta kan betyda att jag och Maken får vår högsta önskan uppfylld. Att vi får vårt efterlängtade barn. Jag vet att om allt går som det ska så kommer de senaste veckorna bara kännas som en konstig dröm, som snart faller i glömska. Men när man sitter mitt i det, och tankarna far runt i 684 km i timmen, då är det lätt att glömma varför jag går igenom detta. Jag ångrar ingenting. Jag går gärna igenom detta en gång till om det krävs. Men skillnaden på första och andra gången är just första och andra gången. Skulle det vara så att jag behöver göra detta en gång till, då vet jag vad jag har att vänta. Det visste jag inte nu. Jag har aldrig gjort något sånt här förut. Så hur skulle jag då ha kunnat veta hur jag skulle reagera? För att upprepa mig, jag går mer än gärna igenom detta en gång till, men det behöver inte betyda att jag tycker det är så himla kul just nu.
Nu ska jag krypa ner i soffan under täcket och försöka hantera den huggande smärtan i magen. Jag kan inte göra så mycket annat. Det är bara att försöka stå ut. Idag vet jag ju dock att om jag känner att jag vill gråta, så är det helt okej. Jag är hemma...
Löv U alla
Över and out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar