Fem dagar

Jag läste precis igenom mitt  senaste inlägg, Äntligen.
Det var glädje i det inlägget. Jag nästan hörde hur jag skrek till hela jorden va himla bra allt var. Och det var det. Livet var bra just när jag skrev förra inlägget.
Det jag inte tänkte på när jag skrev förra inlägget, det var vad det var för vecka jag skrev det. Det var veckan efter Pergotime-kuren. Veckan då vi hade möjlighet att förändra vårt liv.

Det började med att jag började känns mig allmänt konstig. Hjärnan gick på sparlåga (bomullshjärna du vet), jag var tröttare än vanligt, och kroppen kändes bara konstig. Men det var ju bara att avvakta lite till.
Dag 22 i cykeln var jag iväg och tog en massa prover. Tyvärr blev det något fel på vägen, så provet som skulle visa om jag hade haft ägglossning hamnade på villovägar. Inte mycket att göra åt. Jag beskrev för min läkare hur jag hade mått och hon kände sig ganska säker på att det hade gått som vi vill. Gav lite information om hur man ska räkna och så, och sedan var det inget mer med det. Det vanligt, avvakta.

Så kom förra veckan. Jag flyttade runt lite i mitt schema för att kunna vara sällskapsdam åt min mamma, för hon skulle tatuera sig. Kände mig fortfarande lite konstig. Hade typ mensvärk (kan inte beskriva det på annat sätt). Inte jätte ont, men det kändes. På onsdagen när jag vaknade kände jag mig inte alls piggelin. Men jag knatade iväg till jobbet. Dock fick mamma hämta mig straxt efter lunch. Då mådde jag illa, jag hade ett helt grustag i ögonen och jag hade feber. Så det var hem som gällde! Jag stupade i säng vid 13, och klockan hann bli 17 innan jag vaknade till liv igen. Och redan 22.20 stapplade jag tillbaka till sängen.
Vi har ungefär här konstaterat att vi faktiskt är gravida!! Min kropp har bara fått spunk av alla hormoner. Men det är verkligen två streck. Shit... Vad fan hände här? Eller vi vet vad som hände. Men det är ju helt underbart! Jag vill skrika ut till hela världen! Men nej, vi lugnar nog ner oss lite kanske. Ja, andas Malin, andas är bra!
Fredag. Febern har släppt, men kroppen känns inte riktigt som den ska. Tung liksom, på ett konstigt sätt. Sover lite, ser lite på tv, sover lite till. Går på toaletten, blod... Va? Det ska inte vara blod! Kollar internet. Lite blod är ingen fara, ta det lugnt. Puh, jag blev väldigt nervös där. Men alltså, jag har sjukt ont i magen. Ungefär som när jag har den absolut värsta mensvärken. Det värker som tusan. Säkert ingen fara. Blöder fortfarande men, det är inga mängder. Hade det varit det hade jag blivit nervös. Känner mig annars som jag ska. Det värker här och där, och allt luktar ungefär 10 gånger mer än vanligt.
Söndag. Jag känner ingenting. Allt är borta. Jag känner mig helt tom! Det finns inte ett symptom kvar. Ringer 1177. Ringer förlossningen, åker till akuten. Och nä, inget kvar. Det var tomt. Borta...

I fem dagar fick vi vara gravida. I fem dagar fick vi vara lyckligast i världen. I fem dagar fick vi vara nästan 3.

Vi har inte riktigt kommit över det här än. Ni som visste om det, jag vet att ni antagligen önskar att ni fick veta detta på något annat sätt, men ska jag vara ärlig så skiter jag i det! Jag har inte orkat prata med någon, och kommer inte orka göra det på några dagar.
Ni får gärna vara ledsna för vår skull, men bespara mig alla "jag förstår". För nej, har man inte kämpat sig fram genom den hemska väg som vi fått ta för att komma hit så förstår man inte.
Jag hade min högsta önskan uppfylld i fem dagar. Sen slets den ifrån mig.

Jag är medveten om att den här bloggen suger! Jag verkar arg (vilket jag är), irriterad (vad trodde du), och faktiskt rätt oförskämd. Men jag bryr mig inte. Jag är sällan totalt egoistisk, men det tänker jag fan vara nu! Och jag anser mig ha all rätt i världen till det också.

Så om jag inte hör av mig, så är det helt enkelt för att jag inte vill.