Trolla med knäna

Jag tänkte att jag skulle vara lite snällare idag. Inte riktigt lika bitchig som jag var sist. Även om jag fortfarande anser att jag hade all rätt i världen att vara det.

Vi har tagit oss igenom det i alla fall. Visst, det är inte så himla roligt, men det finns heller inte så mycket vi kan göra åt det. Något blev fel. Hur mycket jag än önskar att jag kunde trolla med knäna så kan jag inte det (fast livet vore fan så mycket lättare om man kunde det). Jag tänker inte be om ursäkt för det jag skrev sist. Jag står bakom varje ord. Jag tänker inte ens be om ursäkt för HUR jag skrev. Allt var helt medvetet. Du som läser fick gå igenom exakt samma sak som vi. Glädjen för två streck, och sedan chocken när allt var borta, sorgen över att allt bara försvann. Ja, du som läste förra bloggen vet ju.
Men ja, vi har antagit utmaningen igen. Vi kan inte göra så mycket annat. Så snart är det dags för nya tabletter.
Den här gången är jag ju dock något mer förberedd. Jag vet att jag kan bli ledsen, jag vet att jag kommer få ont. Jag vet att jag kommer känna mig sjuk, vara trött, gråta och må illa. Det är i alla fall en liten tröst. Saker och ting har en viss tendens till att vara lättare när man vet vad man har att vänta sig.
Hormoner kan ju förvisso vara himla lömska, så jag kanske inte alls går igenom samma sak den här gången, men jag vet i alla fall vad som KAN hända.

Så ja, det är ungefär där vi står just nu. Även om jag fortfarande inte har pratat med min läkare. Hela jäkla veckan har gått utan att hon har ringt, trots att jag har ringt två gånger. Det är så himla fel! Jag konstaterade igår (eller när det nu va), att hade vi haft något större ekonomiska förutsättningar så hade det här antagligen inte hänt. Missfall kan inte styras med pengar, jag vet, men vi hade garanterat varit bra jäkla mycket längre fram nu än vad vi är. Hade vi haft pengar hade vi kunnat använda oss av privat vård. Men de pengarna finns inte, och den offentliga vården funkar inte riktigt som den ska. Pengarna finns inte där, resurserna finns inte där, personalen räcker inte till, tiden räcker inte till.
Det är ju bara människors liv det handlar om, och det är ju inte så viktigt...

Jaja, sånt är livet. Jag kan inte göra så mycket åt det heller (kan fortfarande inte trolla med knäna).
Idag är det i alla fall en rätt bra dag. Sov kanske lite halv taskigt, fast det känns ändå som att energin finns där. Har en del planerat för mig och Maken idag. Han vet dock inte om det än (för han sover fortfarande), men han brukar ta det mesta med ro (himla tur för mig). Så jag ska nog dra igång dagen lite grann. Jag är ju vaken, så varför inte?!

Känns som att jag sagt detta förr, men det tåls att säga igen:
Jag är himla tacksam för allt stöd och alla snälla saker som sägs. Det betyder väldigt mycket för mig att veta att du finns där ute. Jag vet att jag kan vara sjukt irriterande ibland, men vore jag inte det så vore ju jag inte jag!

Löv U alla
Över and out