Den här helvetes jävla värken

Hej på're!

Hoppas allt är bra 

Idag tänkte jag berätta om min underbara kropp, som inte samarbetar ens på en liten nivå.

Som du redan vet så föddes Zak 18 augusti 2016. Det var en hiskeligt bra tid som följde. Maken hade semester i samma veva som sina 10 dagar, så han var hemma i totalt 6 veckor. Det var väldigt trevligt i alla fall.
Han började jobba igen 26 september.
Dagen efter fick jag ryggskott.

Det var startskottet (ser du vad jag gjorde där) för månader med ont, smärta och snälla skjut mig innan jag blir tokig!
Att ha en sex veckor gammal bebis och ruggskott är ingenting jag rekommenderar. Alltså på riktigt, försök inte det hemma, kids.
Jag svalde och kämpade på. Zak fick sitta i babyskyddet när vi var ute och gick (hade kombi ligg- sittdel och babyskydd som passade till vagnen) för vagnen blev inte så tung då. Det var förvisso lagom kul att släpa vagnen upp och ner för trappen, men vad gör man inte för den unge herrn? Dessutom är det bra att vara ute och gå när man har ryggskott.

September tog slut och oktober tog vid. Värken satt kvar. Kan ärligt säga att jag ändå såg väldigt rolig ut ibland. Speciellt när jag hade suttit en stund och skulle resa på mig. Man skulle kunna säga att det såg ut som att det inte enbart var Zak som använde blöja.
Jag spenderade mycket tid med att ligga på värmefilten och ha benen i högläge. Zak var ju trots allt ganska medgörlig så det funkade att ligga i soffan och kramas.

Nu är det så att ryggen värkte, höfterna värkte, benen värkte, axlarna värkte. Hade på riktigt ont från nacken ner till fötterna.

Oktober tog slut och november svepte in. Jag hade fortfarande ont. Faktiskt mer och mer ont. Jag hade svårt att lyfta Zak, svårt att stå och gå. Maken fick nästintill dagligen hjälpa mig med strumpor, skor och byxor (han hade hoppats på att det skulle vara slut med på- och avklädning när Zak föddes, ack så han bedrog sig). Jag kom helt enkelt inte ner till benen och fötterna.
Fick även ofta be om hjälp i affären, för jag kom liksom inte ner till bland annat mjölken.

November gick över i december. Nu hade jag tröttnat! Jag kunde knappt sitta för det gjorde så förbannat ont, lyfta Zak gick knappt och jag mådde bara sämre och sämre psykiskt.
Dagen då jag började gråta för det gjorde så jäkla ont att dra på sprumporna var droppen. Jag bokade tid hos en osteopat.
När jag kom dit så fick jag berätta lite grann om mina problem. Jag går nämligen och drar på en gammal yrkesskada från min första tid som undersköterska på Karolinska i Solna. I korta drag så höll jag på att få en patient över mig och det var inte min rygg speciellt glad över.
Osteopaten trodde att det kan vara så att ryggen anpassat sig till skadan, men i och med graviditeten med den extra vikten och delade magmuskler så har det hela blivit värre.
Men knakelibrak (knäckebrödskrisp) så blev det lite bättre.
Jag fick komma tillbaka veckan efter. Vi är nu i mitten på december.

Tro det eller ej, men värken mer eller mindre försvann! Ja, i ryggen i alla fall. Istället så började mitt högra ben göra ont. Jäkligt ont.
Jag ringde till VC och berättade problemet. Fick träffa en ytterst trevlig läkare. Hon konstaterade att värken kom från ryggen, men gick ner via ischias och det var därför jag hade ont i benet.
Jag fick högre dos av Alvedon och högre dos Naproxen. Hon sa även att jag skulle återkomma om värken inte gett med sig på en vecka.
Det gjorde den inte...
Läkaren jag fick prata med då gav mig varken annan smärtlindring eller bad mig komma till henne. Hon bara sa att det kommer gå över av sig själv, lev med det.
Tack för den passningen.

Straxt innan jul så brakade jag. Jag ringde i panik och sa att de måste ge mig annan smärtlindring. Jag fungerade inte som människa. Sov inte i vår säng, sov inte överhuvudtaget. Jag gick och la mig som vanligt, mellan 22-23 på kvällen. Men inom 1,5-3 timmar senare var jag uppe igen. Jag hade så jäkla ont. När jag vaknade på nätterna så fanns det inget att göra än att stå upp och vandra fram och tillbaka. Jag var tvungen att vänta minst en timme innan jag ens kunde gå på toaletten, för jag klarade inte av att sitta ner.
Att sova mellan 1,5 och 3 timmar per dygn och ha en liten bebis på det, det funkar inte. Jag kunde knappt ha Zak i knät när han var ledsen, för jag orkade inte sitta. Det gjorde så in i helvete ont! Både fysiskt och psykiskt.

Nu lyckades jag i alla fall få bättre smärtlindring. Även om jag fortfarande vaknade mellan 1 och 3 på natten så funkade jag som människa. Jag hann oftast med en tupplur innan Maken åkte till jobbet. Men det går inte att leva såhär. Någonting var tvunget att hända. Jag lyckades få tid till ortopeden på VC. Men innan dess så var det bara att fortsätta ha ont, inte sova, inte sova i sängen.

I början av februari var jag i alla fall hos ortopeden. Efter ett ganska långt samtal och undersökning så kom vi fram till att jag skulle få åka på magnetröntgen.
Det var även här som jag fick veta att jag inte väger för mycket, utan är bara 30 cm för kort.
Läkaren frågade hur lång jag är. 164 svarade jag. Då frågade han vad jag väger. För mycket blev mitt svar. Och eftersom jag inte kunde ge honom exakt siffra så blev det att knalla ut till vågen (som visade mindre än jag räknat med).
Väl tillbaka i rummet så skrev han in siffrorna för att räkna ut BMI (hatar BMI), som såklart visade att jag antagligen kommer falla död ner inom en snar framtid. Men så började han fiffla med längden, och när han skrivit in 194 cm så landade siffrorna på "normalvikt".
Han vände sig mot mig och sa:
- Men du väger inte för mycket, du är bara 30 cm för kort.
Så jag har läkarutlåtande på att jag bara är för kort. Och det tänker jag leva på länge.

Hur som haver, jag var på röntgen 28 februari och den 20 mars ska jag få svaret.
Jag har inte riktigt lika ont längre, men jag är långt ifrån bra. Så det ska bli spännande att se vad läkaren kommer fram till.

Blir uppföljning på det här 

Puss på're