Min förlossningsberättelse

Hej på're

Idag tänkte jag berätta min förlossningsberättelse (vilket rubriken möjligtvis, kanske avslöjar). Jag tänker inte gå in på några blodiga detaljer och sånt, men det är ju trots allt en text om en förlossning, så tycker du det är magstarkt så rekommenderar jag att du slutar läsa, typ nu...

Zak var beräknad till 11 augusti. Han kom inte då... Den dagen passerade mer eller mindre obemärkt.
Men söndagen den 14 augusti ganska exakt när klockan slog 20.20 så började det hända grejer.
Latensfasen inleddes.
Jag andades och andades och andades.
Vi klockade och värkarna kom med 4-12 minuters mellanrum. Ringde USÖ, men skulle avvakta. Det blev inte överdrivet mycket sömn den natten. Det blev ingen sömn alls... Jag hörde någonstans att värkarna kan stanna av under latensfasen så man hinner vila. Min kropp måste dock ha missat den informationen. För inte fan fick jag någon vila.

Jaja, det blev måndag. Värkarna fortsatte. På sen eftermiddag så ringde jag USÖ igen och fick till svar att vi skulle komma in, så de i alla fall fick titta på mig. Fick även löfte om att vi inte skulle bli hemskickade. Vi ramlade in på förlossningen till ungefär klockan 20.30. Jag blev uppkopplad och kontrollerad.
Men gissa vad?!
Vid 22 så skickade de hem oss... Alltså va fan! Inte jättemycket att göra åt det, men ändå.
Det blev ingen sömn mellan måndag och tisdag heller.

Maken beslutade sig för att starta sin semester (han skulle ändå ha semester i samband med sina 10 dagar), så han kunde vara hemma med mig och hjälpa till så gott han kunde. Vi spenderade tisdagen med att ta korta promenader runt kvarteret och andades. Lyckades skrämma slag på en man under en av promenaderna. Han var ute med sin hund som fick springa lite fritt i långlina. När jag var tvungen att stanna för att andas så trodde han att jag hade fått ångest på grund av hans hund. Men sen såg han magen och förstod vad det handlade om. Han önskade i alla fall lycka till, och det var ju snällt.
Ingen sömn mellan tisdag och onsdag heller.

Jag ringde in till USÖ vid fem på morgonen. Förklarade för sköterskan som svarade att jag var helt på bristningsgränsen, så trött, så ont, så slut. Jag ska vara ärlig, jag kommer inte riktigt ihåg det samtalet, men jag tyckte inte att jag fick den responsen jag ville ha. Så i ren panik så ringde jag till Familjecentralen. När jag blev uppringd, av min egen barnmorska som tur var, så sa jag som det var. Jag hade inte sovit, ont och allt annat. Men att jag inte tyckte jag fick någon respons från USÖ. Hon lovade att göra en notering i min journal och sa åt mig att ringa USÖ igen. Så det gjorde jag.
Sköterskan jag fick prata med hade nog inte den bästa dagen i sitt liv. Först förklarade hon för mig att hon inte satt vid någon dator och kunde därför inte läsa noteringen (som om det var mitt problem). Men efter många om och men så förklarade hon att jag absolut kunde komma in, men de skulle inte göra något med mig. Skrik, panik och gråt!

Onsdagen släpade sig fram. Men vid 20 på kvällen så kände jag att nu får det vara bra. Jag ringde igen och nu jäklar va frun arg! Jag sa till sköterskan som svarade att jag inte hade sovit på 3 dygn och om ungen skulle få för sig att komma ut inom närmsta tiden så skulle de få snitta mig, för det fanns inte en suck i Kristinehamn att jag skulle orka få ut honom på annat sätt.
Det tyckte inte sköterskan lät så bra, så hon tyckte att jag skulle komma in. Så vi ringde taxi och åkte. Var inne vid 22. När klockan va straxt efter 23 så fick jag första morfinsprutan. Det var ren eufori. Jag kunde slappna av! Jag sov förvisso inget den natten heller, men jag kunde vila. Hann få en spruta till under natten.

På torsdagmorgon så åkte vi hem. Vi var hemma vid 8 på morgonen. Vi bestämde oss för att ta en macka och försöka vila lite till. Lyckades på något vis somna till i ungefär 2 timmar.
När jag vaknade kände jag mig rätt okej. Vi hade tid hos barnmorskan vid 14 och ja, jag vankade på. Klockan 11.30 gick jag in i den aktiva fasen.

Jösses Amelia vad långt det här blev du... Jag tror jag delar upp det på två. Så jag kommer fortsätta att berätta i ett annat inlägg.
Så ja, på återseende.
Puss på're 😚

Bilderna är tagna under onsdagen.